FFV1 (FF Video Codec 1) är en förlustfri videocodec där varje bildruta kodas fristående. Att den är intra-frame betyder att en skadad ruta inte sprider sig vidare och att filen kan klippas, granskas och verifieras bild för bild. Codecen är utvecklad inom FFmpeg-projektet av Michael Niedermayer och specificeras i RFC 9043 från augusti 2021 för versionerna 0, 1 och 3. Version 3, den som används i arkiv, blev stabil den 17 augusti 2013 och lägger bland annat till inbäddad CRC-kontroll för att verifiera att varje bildruta är intakt.
Kombinationen FFV1 i Matroska är det närmaste en standard för videopreservation. USA:s kongressbibliotek flyttade 2023 upp FFV1/MKV från ”acceptabelt” till ett av fem ”föredragna” format i sin Recommended Formats Statement, Österrikiska Mediathek valde FFV1 som arkivcodec redan 2010, och IASA:s riktlinjer TC-06 rekommenderar Matroska med FFV1. Skälet är att codecen är självbeskrivande, har inbyggd fixitetskontroll och är fri att implementera: det finns ingen licens att förhandla om och ingen leverantör som kan försvinna.
Priset är lagringsutrymme. I labbet blev tio sekunder 720p 163,5 MB med FFV1 nivå 3 — 39,4 procent av okomprimerat (415 MB), men 77 gånger större än samma klipp som AV1 (2,1 MB). Inkodningen tog 3,9 sekunder, alltså snabbare än både VP9 och AV1, eftersom förlustfri kodning inte behöver söka rörelse mellan bildrutor. En avkodad FFV1-fil gav exakt samma bildrutor som källan, verifierat med framemd5 — det är själva poängen med formatet.
FFV1 är inte ett program och har inget gränssnitt. Den används via FFmpeg (-c:v ffv1 -level 3 -slices 4 -slicecrc 1) eller genom andra implementationer som följer specifikationen, och dokumentationen är engelskspråkig. För en arkivsamling är den rätta avvägningen förlustfrihet och livslängd; för webbdistribution är den fel verktyg.