VP9 är en förlustbärande videocodec som webbprojektet WebM publicerade den 17 juni 2013 som efterträdare till VP8. Den är blockbaserad, arbetar med superblock och stöder 4:2:0 till 4:4:4 i 8–12 bitars färgdjup, alltså både vanlig SDR-video och HDR. Filerna läggs oftast i WebM, men samma bitström kan bäras i MP4 och Ogg.
Specifikationen publiceras av WebM-projektet, men den är fortfarande märkt som utkast (version 0.7 från 2017) — ett ärligt förbehåll: formatet är i praktiken stabilt och har varit det i ett decennium, men det finns ingen färdig standardtext att hänvisa till på samma sätt som för AV1 eller H.264. Referensimplementationen libvpx ligger under treklausuls BSD, och Google har lämnat en royaltyfri, global och oåterkallelig patentlicens för WebM-kodekarna. Licensen upphör om man stämmer någon för patentintrång som gäller implementationen — samma defensiva villkor som hos många andra öppna codecs.
Stödet är brett. Caniuse anger att 96,65 procent av webbläsarna klarar WebM, Chrome, Firefox och Edge spelar VP9 direkt, och Safari sedan 14.1 (förutsatt macOS 11.3) i WebM-behållare. Hårdvarudekodning finns i de flesta GPU:er och mobilchips från de senaste åren, vilket gör att en VP9-film spelas utan att tugga batteri. För distribution är VP9 fortfarande ett tryggt val när AV1 inte kan antas hos mottagaren.
I labbet kodades samma tio sekunder 720p med libvpx till 3,1 MB och SSIM 0,9676. Det är 46 procent större än AV1 vid jämförbar kvalitet (2,1 MB, SSIM 0,9686), och inkodningen tog 25,8 sekunder mot AV1:ns 11,7 i den körningen — AV1-encodern var alltså snabbare här, vilket är en påminnelse om att kodtid beror på encoder och inställning, inte bara på formatet.
För den som publicerar video på webben är avvägningen enkel: VP9 fungerar i praktiskt taget alla webbläsare i dag, medan AV1 ger mindre filer men kräver hårdvara eller tålamod vid inkodning. VP9 är ett format, inte ett program — det finns inget gränssnitt, och dokumentationen är engelskspråkig.