VC-2 är en videocodec för tv-produktion, utvecklad på BBC R&D under namnet Dirac och standardiserad av SMPTE som ST 2042-1, senast reviderad 2022. Den är intra-frame och bygger på wavelet-transform, vilket ger låg latens och en enkel implementation i hårdvara — egenskaper som värderas högre än kompressionsgrad i en produktionskedja. BBC använder den för produktion över IP-nät, där okomprimerad UHD-video är för bandbreddskrävande och en lindrig så kallad mezzanine-komprimering räddar kapaciteten utan att förstöra bilden.
Standarden är royaltyfri, vilket var hela poängen med Dirac: den skulle ge broadcastbranschen ett öppet alternativ till MPEG-codecs med licensavgifter. BBC har publicerat både en referensimplementation (bbc/vc2-reference under Apache 2.0) och konformitetstest, och IETF publicerade 2018 RFC 8450 för att transportera VC-2 HQ över RTP. Codecen hanterar 10- och 12-bitars 4:2:2, alltså de format som produktionsutrustning faktiskt arbetar i, och kan bäras över SDI enligt SMPTE:s 2047-serie.
För distribution till tittare är VC-2 fel verktyg. I labbet krävde 720p-klippet 100 Mbit/s för SSIM 0,976, medan AV1 nådde jämförbar kvalitet på 1,7 Mbit/s — skillnaden är själva poängen: VC-2 byter bandbredd mot latens och enkelhet. Att varje bildruta är fristående gör också att en sekund kan klippas ut ur filen utan omkodning, vilket är praktiskt i produktion men dyrt i lagring. FFmpeg har både avkodare och encoder för VC-2, men encodern är märkt experimentell och rate control är grov; i skarp produktion används hårdvara eller BBC:s referensverktyg.
Som format är VC-2 moget i den mening som spelar roll i broadcast — stabil standard, reviderad 2022, flera leverantörer och ett konformitetstest — men ekosystemet är litet utanför produktion. Det finns inget gränssnitt, och dokumentationen är engelskspråkig.